Gammelfarmor berättar

När jag var ung var jag hushållerska i det gamla sommarhuset som herr Winter hyrde. folk sa att det spökade där och att husets förra ägare, fru Eriksson, gick igen. Herr Winter trodde inte på spöken. Han skrattade åt ryktena, men det gjorde inte jag.

En natt, långt efter att jag gått och lagt mig, hörde jag steg från vardagsrummet. Det lät som om någon gick fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag låg vaken länge och lyssnade. Konstigt nog var jag inte rädd. Nästa morgon, när jag kom in i vardagsrummet, upptäckte jag att ett stearinljus på fönsterbrädan hade brunnit ned. Någon måste ha tänt det under natten. Jag satte ett nytt ljus i ljusstaken.

Så fortsatte det en hel vecka. Varje natt hörde jag steg, och varje morgon hade ljuset brunnit ned. Jag satte alltid ett nytt ljus ljusstaken men berättade inget för herr Winter.

Så plötsligt slutade det. Jag hörde inget från vardagsrummet på natten. När sommaren var slut flyttade vi tillbaka till stan.

Senare fick jag höra det här: för många år sedan åkte fru Erikssons son ut på en båttur, men han kom inte tillbaka. Varje natt satt fru Eriksson uppe och väntade på honom. Grannarna såg hur stearinljuset lyste i fönstret. När det gått en vecka hittade man sonens båt, men sonen fanns inte där. Fru Eriksson såg honom aldrig mer